nur schwedisch
endast på svenska

För tusentals år sedan, där skogarna nu är stora och där trollen nu bor, fanns inget annat än en stor öde is. Isens tjockleken kunde mätas i kilometer.
Det betydde att vem som helst som skulle ha levt där, skulle obetingat avmäta hur tjock isen har varit. De enda väsen som kunde existera där, var bara som vita skuggor utan kropp, (en kropp så som vi människor har), var isgnomen.
Ingen känner till, ännu i våra dagar, varifrån den hade kommit, och vart den flyttade efter att isen hade smält och dragit sig tillbaka. En del människor påstår att den fortfarande lever i glaciärsprickorna, och lockar ensamma vandrar och bergsbestigare ner till sig. Andra berättar att isgnomerna har flyttat till Himalaya, för att den skulle kunna fortsätta med sitt oväsen där på samma sätt som förut.
Slutligen skulle den som ett offer nu med en hårig kropp, som Yety, ströva omkring därför att människor förtrollade och frestade den ner i glaciärsprickorna.
Men sagan om isgnomen kommer att blir berättad en annan gång.

Efter att isen äntligen hade smält, blåste vinden iskallt över de öde klipporna och stenen i årtusenden.
Det fanns inga träd, inga buskar.
Inte en enda växt kunde ses.
Men någon gång har den första stenen brutits sönder, på grund av hård vind och iskallt regn, och framför allt av kylan under vintertiden.
Här och där hade det redan bildats en del sandkorn, som förut hade varit en riktig jätteklippa eller en stor sten, vilken hade malts ner av naturens krafter.
Men sanden blev inte liggande så länge på samma ställe. Vinden plockade upp den och förde den över det ödsliga landet. Delvis blev sanden kastad mot klippor vilka långsamt blev slipade släta och runda.
Sanden blev finare och finare, och det samlades mer på samma ställe. Nu kunde sanden rinna ner i de smala bergssprickorna, där vinden inte kunde virvla upp den.
Någon gång upplevde landet den första riktiga sommaren, och den första fågeln flög vilse över öde klippor och grus.
Utan att själv vara medveten om det bar fågeln i fjädrarna med sig ett litet frö. Det var fröet från en blomma långt söderut ifrån.
En oansenlig blomma.
I länderna där blomman kom från fanns inte det minsta beaktande av den och nästan ingen kände till dess namn. Ja, delvis blev blomman rent föraktat och ansedd som onyttig och oduglig. Det enda som ansågs som en fördel bestod i växtens anspråkslöshet, därför att blomman växte på karg mark och tjänade som foder åt getterna.

Detta frö, som den första fågeln bar med sig var början till allt som skulle vara. Det föll i en spricka där fin sand hade samlat sig.
Efter det första regnet öppnades fröet.
Knappt hade skottens spets brutit sig igenom jorden så gick det en viskning över den nya världen och alla naturväsen, feer och älvor flög hit.
Också alla andra, för oss osynliga väsen, hade kommit och betraktade med förvåning detta gröna mirakel. Glädjen var obeskrivlig när den ompysslade blomman öppnade sig.
Där den på andra ställen i världen var föraktad, blev den lilla blomman här betraktad som en skönhet och var till behag, för att den växte och skapade trivsel, därför att den var unik i den här öde världen.
Älvorna tog högst personligt hand om och omhuldade den.

Det följde en kall vinter som lade sig över landet som ett ispansar.
Det var så kyligt att många av de som trotsade kylan trodde att istiden hade kommit tillbaka. Men slutligen steg solen upp igen och snön smälte.
Men, hur såg vår lilla blomma ut? Grå och nedvissnad! Älvorna började då att resignera!
När så jorden åter värmdes upp så återvände nytt grönt och då var glädjen ännu större.
Och inte bara det, vår lilla planta bredde ut sig, mer och mer och bildade en mjuk, sammetslik matta av fuktig grönska. På dess kant blommade oräkneliga små blommor av dess art som liknade strålar denna den första gången.
Vartefter åren gick så bredde blommattan ut sig mer och mer.
Tack vare plantans anspråkslöshet kunde den till och med växa över klippor, vilka inte var något hinder för dess framfart. Den täckte allt.

Men det viktigaste var att blomman rotade sig i marken och trotsade vinden, så att vinden inte kunde föra sanden långt bort.
Blomman blev träffpunkten för allt som levde. Detta betydde naturligtvis alla älvor, feer och andra väsen som var förbundna med naturens grundläggande element.
Naturligtvis hade nu fåglarna också kommit. De kunde se undret uppifrån och därför kom de skyndande hit i stora flockar.

Och så som det första fröet hade burits hit, bar andra fåglar fler frön hit.
Med varje år blev det mer och mer frön som bars hit och därför spred sig växternas mångfald också och bredde ut sig.
En dag, ingen vet ännu i våra dagar, när det exakt hände, när det första trädens frö bars hit, vilket var en tall.
Och även det här fröet tog sig. Tallen växte slät och rak över marken. Den första tallen trotsade vädrets ogynnsamma villkor. Ja, i skuggan av det så växte det första bäret upp. Nu hade grundvalen för de första djuren skapats, bortsett från fåglarna som nu hade känt till platsen i många år redan.

Efter de första djuren kom han också - det första trollet. Han hade kommit för att bo i tallens rötter. Egentligen, om man tar det exakt, tror jag det var tvärtom - med det första trollet följde de första djuren.
Det var litet detta troll, inte större än att det fick rum i en människohand.
Hans eget utseende var nästan som en liten människas. Kanske var håret lite grann tovigare, ansiktets hud lite väderbitet och näsan i relation mot kroppen var mycket för stor, men den var mycket känslig.
Ansiktet var djupt fårat och munnen alltid vinklad i ett leende, ja, precis så var hans utseende. Förutom att han hade en ytterst liten kropp fanns ändå en stor skillnad kontra människorna: Svansen!
Den hade faktiskt en svans, med en liten tofs, nästan som en kos. (Men detta med kon skulle man aldrig säga när trollet var i närheten.)
Förutom några mindre mycket vilda och vreda stunder var trollet alltid godmodigt. Men med djuren eller dvärgen skulle man aldrig jämföra den. I så fall glömde den sin godmodighet.

Detta första troll inrättade sig mycket mysigt nedanför rötterna (för ett troll var det självklart att bo så). I ett av hörnen hade den byggt en säng av mossa med en filt av flätat gräs. Roten mitt emot sovplatsen hade den skickligt frilagt, så den kunde tjäna till bänk.
Ett bord, nej, detta behöver inget ensamt levande troll. När den hittade något att äta blev det straxt stoppat i munnen.
På grund av att trollet alltid hade något i munnen så fick man det intrycket att troll har så fylliga kinder.
I verklighet äter den mest hela tiden. Det enda som de har i förråd det är lite honung. Men även ett troll får ont i magen när det äter för mycket godis.
Ofta hörs berättelser om att trollen visste allt om magi och trolleri, och att de använder de kunskaperna mot människorna. Denna meningen är än idag inte bekräftad och man bör tvivla på påståendet.
En sak är dock säker: Feernas kunskap om trolleri är väldigt mycket större.

Strängt taget är den första uppgiften trollet har, efter att den har flyttat från föräldrahemmet, att tillverka sin egen flöjt. Det tar minst tio år för trollet att snida sin flöjt och därefter förfinar och stämmer den flöjten. Även om det verkar vara en mycket lång tid, är det för trollet en acceptabel tidsåtgång.
Denna förmåga är medfödd, liksom fåglarna har medfödda anlag för att vissla och trilla sången av sitt slag. Nu börjar den lyssna på vindens melodi och visa, för att lära sig spela den på sin flöjt. Vårt troll behöver nästan 100 år för att bli perfekt med sitt flöjtspel; endast därefter behärskar den sitt områdes vindars melodi.
När han nu klarade av att alltid följa vindens melodi, så klarade han av att vända på det hela, att betvinga vinden att följa hans spel.
Allt efter melodins slag kunde han bestämma att vinden blåste upp till storm, eller spela så att stormen stillade sig. Vinden följde slutligen flöjtens spel, som en balettdansör orkesterns musik.

Det är välkänt att trollen tycker om vinden, ju isigare den viner desto bättre mår och mer belåten är ett troll. Det är bara en sak som trollet är rädd för. Så länge han har fast mark under fötterna och kan stå böjd under blåbärbuskar eller ormbunkar kan ingen vild storm komma åt trollet, framför allt när den har flöjten med sig. Men ve, vinden skulle gripa trollet när den inte har flöjten med sig, eller om den är på vandring i ett okänt område och dessutom snabbt måste springa tvärs över en glänta eller klättra över en klippa. Vinden griper då tag i trollet med järnfast hand och slungar det tillbaka mot skogen.
Egentligen var detta beträffande möjligheten till skador inte så farligt, trollet är väldigt robust. Det har aldrig hörts berättats om ett troll som blivit ihjälslaget när vinden har slungat det mot träden.

Det enda som kan förekomma är att svansen fastnar i en grenkil.

En sådan händelse är inte bara en liten malör i förbigående, nej det är det sämsta som kan hända ett troll. Då är den nämligen hänvisad till andras hjälp för att komma loss. På grund av sin moraliska inställning så pliktar den att ge den som hjälper den loss ur den här situationen, en ordentlig motprestation.
Skulle hjälparen vara ett djur eller ett naturväsen, så är det acceptabelt för trollet. Den hjälper då till med mat respektive med att hitta mat. Detta är något som är enkelt för den, för den känner till platserna där det växer mest svamp och var de största bären kan hittas. I nödsituationer tar han även näsan till hjälp för att vädra upp allt matnyttigt i området. Eller så skulle den kunna spela på flöjten för att bestämma om vinden skulle driva hit regn-, snö-, eller hagelskurar.
Visserligen tycker den mer om att söka efter en skatt och samla guld och silver, vilket är en av favoritsysselsättningarna. Om det är möjligt undviker trollet människorna och gömmer sig, för att kunna behålla och öka på sin skatt.

Hur går då trollet ur vägen för människorna?
Precis som vi går genom luften eller simmar i vattnet, så ligger det i trollets natur att gå genom trä.
Trollet behöver bara bryta upp barken och så kan han glida in i träden. Det försvinner bakom barken så som ett barn under sovtäcket när det lägger sig för att sova, och det gör han för att inte bli sedd av människorna.
Därför är det allra sämst när den är tvungen att få människornas hjälp. I det här fallet måste trollet ge bort sin skatt, som han kanske har samlat under hundratals år.
Och inte bara det, nu visste människorna om att trollen fanns.
Så måste det har gått till när en människa träffade ett troll för första gången.

Och nu kunde människorna för första gången få en bild av det som de förut bara hade annat och känt av men aldrig sett innan - trollen.